Jag fascinerades mycket av Pehter Marknes träningar. Jag tyckte hans övningar var bra och sättet att lära ut var bra. Istället för att bara säga det var fel och det var rätt så fick han hans elever att tänka mer. Hur var det bra? Varför var det bra? vad händer om man gör tvärt om? Det är en bra tränare, alltså en tränare som kräver mer av ryttaren än att bara rida bra. Har ni någonsin tänkt när ni rider eller bara ridit? Själv bara rider jag, men ska börja tänka lite också. Några egna funderingar, synpunkter?