Vad var egentligen mest, bäst, störst och snyggast i Arezzo om du frågar Sylve? Vems ridstil imponerade och vilken ryttare kan numera även titulera sig ”piggast”?

Vad var egentligen mest, bäst, störst och snyggast i Italien om du frågar Sylve? Svaren får du här.

Bäst?
- Sammanhållningen bland alla svenskar. Näst bäst var det vackra vädret (mellan 20-28 grader varje dag…)

Mest spännande?
- När vi satt och räknade på vilka ryttare som skulle gå vidare i Grand Prixen och sedan vidare till andra rundan, vilket var 25% från den första. Sista helgen var det Svante, Linda och Helena Persson som lyckades bäst. Helena är även mitt stora utropstecken. Tillsammans med Bonzai H levererade hon fem felfria rundor av sex möjliga – varav det blev en placering i meetingets avslutande Grand Prix. Riktigt imponerande.

Största plusset?
- Att det var så pass många bra internationella ryttare på plats.

Största minuset?
- Att det var för många mindre bra ryttare (läs ”dåliga” – framförallt italienare).

Mest intressant?
- Luca Monetas ridning – han rider på ett väldigt speciellt sätt, ofta bara med bett i munnen och utan nosgrimma, på hästar som ingen annan velat ha… Luca rider med en väldigt egen stil – men lyckas ändå vara med och prestera bra.

Mest ruggiga?
- Att William Whitaker blev av med inte bara en – utan två av sina bästa hästar under meetinget. Den första, Sarlino, blev han av med första helgen. Den såldes nämligen till Sverige och rids numera av Alex Zetterman. Sedan blev William dessutom av med sin andra stjärna i stallet som skadade sig så pass illa inne på banan att den fick köras ut i transport… Det visade sig att senan var nästan helt av, så nu väntar en lång konvalescens innan den eventuellt kan komma tillbaka till tävlingsbanan.

Värt att notera är att William nu flyttar till Sverige för att bosätta sig med svenska flickvännen Elisabet Fredlund.

Godast?
- Deras tagliata – vilket är en italiensk rätt med strimlat kött. Otroligt gott!

Snyggast?
- Andreas Schous häst Uno’s Safier är snyggast. Den rör sig fint, hoppar fantastiskt och har en vacker exteriör. Den är för övrigt efter Hans Horns hingst Numero Uno, som förra året betäckte över 600 ston!

Svårast?
- Var nog egentligen att hitta tillräckligt med timmar att få sova på. Dygnets timmar räckte inte till.

Piggast?
- Det var nog den turkiske ryttaren Sencer Can, som med några få undantag var ute och dansade varje natt till runt 03.00 och trots det – efter fyra veckors tävlande – fortfarande var i fin form. Visserligen drack han inte alkohol, men ändå.

Mest generös?
- Ita Marzotto, ägaren till hela Arezzo Equestrian Centre, var väldigt generös mot oss svenskar och gav oss en helt egen del av läktaren där vi kunde samlas och följa tävlingarna.

Jobbigast?
- Säkerligen för oss alla – de långa dagarna. Första start var 07.30 på morgonen och sedan höll tävlingarna på fram till omkring 20.00 nästan varje dag… Många italienare till start var det…

Mest imponerande?
- Irländaren Conor Swails ridstil. I lätt sits lotsade han runt unghäst efter unghäst i fantastiskt fin rytm och balans.

Mest suspekta?
- På den måste jag säga Alexander Onischenko från Ukraina. Denne lätt överviktiga gasmiljardär har köpt ett antal väldigt storhoppande hästar (däribland Spender S) som han styr runt i de stora klasserna (ofta hellre än bra) och direkt efter han hoppat av hästen går till baren, tar sig en cigg och ett glas vin…

- Sist men inte minst vill jag nämna att vi även hade en svensk funktionär på plats, nämligen Jonas Holmberg från Vellinge som byggde unghästbanorna de två första veckorna – och gjorde det med den äran!

http://www.jumpclub.se/